budapest pig

Budapest pig

 

Jag köpte grisen i Budapest i en saluhall. En griskulting, grisunge, ett grisbarn.

Den vägde fyra och ett halvt kilo.

Som ett stort nyfött barn och jag tänkte att spöket från min existens som spädbarn fick plats i denna kropp på ett abstrakt sätt. I mitt pressade psykes logik. Min animaliserade hjärna och min barndom.

Jag tänkte ge den här grisen upprättelse, erkänna dess sorgliga öde. Och utan att formulera tanken tänkte jag att det skulle ge mig upprättelse. Det var långsökt, men känslan var stark, jag tänkte den inte medvetet och jag ville lita på att mina känslor ledde mig rätt.

 

Jag la den i minibaren i hotellrummet. Gick ut och köpte en resväska och plastpåsar. Sen packade jag den i påse efter påse och slutligen väska. Väl hemma i Umeå blev väskan väldigt tung. Jag var trött och kände mig äcklad av hela affären, någon i tullen hade öppnat påsarna. Jag tog den hem, packade upp och frös in den. Skinn, stubb, tänder, läppar, ögon, nosen fuktig, kroppen slapp och kall. Jag fick blod på mig, det luktade av rått griskött.

 

Jag ville aldrig ta fram den igen, jag ville inte ha den i min frys. Jag skämdes för det jag gjort. Men jag kunde inte slänga den nu. Jag hade tagit på mig ett ansvar för denna döda gris när jag köpt den.

Det handlade inte om sentimentalitet, det handlade om respekt för livet och allt gott. Grisen var död och dess kropp hade inte någon betydelse för någon annan än mig, men det gjorde inte mitt ansvar mindre. Tvärtom.

 

Jag drömde om att bli adopterad. Jag lagade falafel till min nya mamma och pappa, de tyckte jag var duktig.

 

Jag tog fram grisen efter ett par månader. Jag skulle göra en gjutform i silikon. Jag ville inte tina upp grisen helt, det kändes inte lika äcklig att jobba med den när den var en isbit.

Silikonet stelnade aldrig på vissa delar, jag var tvungen att skrubba grisen ren i badkaret och lägga in den i frysen igen. Jag mådde inte bra.

Jag tyckte det var äckligt att jobba med liket och jag kände mig skyldig. Jag försökte resonera bort mina tvetydiga känslor. Jag ville rättfärdiga, jag ville få det till att jag gjorde det här för grisen. Men jag lyckades inte övertyga mig själv. Jag var arrogant som ville ta på mig att ge denna gris upprättelse. Ännu värre var att det sakta gick upp för mig att grisen inte hade något att göra med mina motiv. Jag brydde mig inte om grisen som levt. Jag hade köpt liket för att fylla det med egna betydelser.

Jag hade svårt att förlikas med min skuld. Jag trodde att jag antingen var tvungen att ge upp projektet, eller ljuga för mig själv om varför jag fortsatte.

 

 

 

Några veckor senare försökte jag igen att göra en gjutform, men denna gång i alginat. Jag lät den tina på ytan. Men när jag gjort formen kröp kylan inifrån ut och alginatet frös fast i grisen. Formen var förstörd. Ännu ett övergrepp utan frukt. Blod på mina händer, igen. In i frysen med den.

Jag började bli frustrerad, men jag tänkte inte ge mig.

Nästa gång tinade jag grisen ordentligt, den fick ligga i vattenbad. Jag gjorde en rejäl gjutform i alginat i en stor låda, två delar. Nästan helt enligt alla regler, men när jag avformade gick ena delen sönder. Jag försökte få ihop det och hällde till och med plast i formen i hopp om att resultatet skulle bli okej. Det blev det inte och nederlaget slog mig hårt. Jag grävde ner plasten i skogen.

Jag började misstänka att jag var tvungen att klara av något annat, förstå något om varför jag gjorde detta, innan det skulle gå.

Jag trängde bort grisen till en avlägsen del av mitt medvetna, försökte koppla av med tv-spel. Köpte ett psp och började måla istället.

 

Det blev dags att åka tillbaka till Budapest.

Jag började tänka på grisen igen, jag föreställde mig att göra en avgjutning var åt mina föräldrar.

Hur skulle de ta emot det?

Men jag ville definitivt göra en åt Budapest. Ta med en värdefull avbildning av denna bortglömda gris. Hemkomst, seger, sorg.

Så jag planerade att gjuta av grisen enligt konstens alla regler, jag åkte på rusta och köpte en pressening. Jag började tina grisen två dygn i förväg. Skaffade vaselin, gipsbinda, gips, klippte tygstycken och skaffade fram lera.

När dagen kom bäddade jag ut presseningen på köksgolvet, barnen var hos mormor så jag kunde arbeta ostört. Jag fotograferade grisen duktigt för att ha bra förlagor i tinat skick för målandet av avgjutningen. Jag började med att smörja in liket med vaselin. Sedan byggde jag en skiljevägg rakt över mitten av grisen. Blandade alginatet omsorgsfullt och började massera det över grisens rygg, armar, ben, näsa, öra, öga, fingrar, tår. Blandade en ny satts och hällde över första lagret, la på tygbitarna, gipsbindor och gips. Sedan andades jag, men händerna var fulla med gris, lera och vaselin så jag kunde inte torka svetten ur ögonbrynen eller dra fingrarna genom håret.

Jag lät det härda, bränna, torka, sedan rev jag leran, la på vasselin på formen och upprepade hela proceduren. När jag var färdig hade familjen kommit hem. Arbetet hade tagit längre tid än planerat. Det var middagstid, men jag hade ingen aptit. Jag kände mig äcklad, trött och emotionellt avtrubbad, men samtidigt hade jag en sprättande lycklig känsla i kroppen. Allt kändes helt rätt. Nu skulle det fungera, nu skulle grisen bli och allt stämmde och det var meningen.

Jag packade ihop, tog formen i en plastpåse och cyklade till bussen. Det var snöstorm och jag kraschade på vägen, gipskåpan sprack, men jag fortsatte tappert. När jag kom fram till busshållplatsen la jag påsen i snön, låste cykeln och just då kom bussen.

När jag åkt en hållplats kom jag på att jag glömt formen i snön. Det var mycket omständligt, hela vägen. Väl framme i ateljén gipsade jag ihop stödkappan och fick hela formen att bli ett.

 

 

 

Jag hällde först i ett lager polyurethan blandat med nano aluminium pulver och krossad kvartskristall. Sedan hällde jag på aluminium, stål och mässingsflisor, mer aluminiumpulver, polyester och min intrikat utformade kristallkreation, själva hjärtat eller själen i grisen. Jag råkade ha för mycket härdare så det började spricka, ryka och lukta, men jag visste å andra sidan att kristallerna fick rejält med tryck på sig och fick en härlig piezoelektrisk effekt. Allt gick fint förutom sprickorna. Jag avformade, det tog tid att lossa allt gips, men det gick till slut och skarven rakt genom grisen var inte så farlig. Aluminiumpulvret hade påverkat plasten så den inte härdat helt utan fortfarande var mjuk, men i fast form.

Jag kunde lätt tälja med kniv. Men jag lämnade det mesta, jag var för trött. Och började få tillbaka aptiten. Jag lämnade ateljén, åkte till något kebabhak och åt falafel, sedan hem för att sova.

 

Jag sprayade med plastprimer och målade grisen omsorgsfullt.

köpte en vacker vit kudde, inramad av volang och en rulle bubbelplast. Lånade grannens resväska som hade ett hårt skal. Så bäddade jag ner grisen försiktigt. Jag fick skjuts av grannen till flyplatsen, checkade in grisen och reste till Budapest.

Galleriet i budapest var en supertacky lägenhet med rosa strukturtapeter.Titeln fick bli budapest pig, men ingen vidare förklaring gavs.

Innan utställningen skulle jag dokumentera, bilderna blev inte bra, hur jag än fotograferade blev de oskarpa och det kom med fläckar, ”orbs”.

När utställningen öppnade kom det några flintskalliga gubbar och söp vernissagedricka. De stod och rökte utanför galleriet och kom in för att hämta mer dricka emellanåt.

Efter vernissaget kom det inga fler besökare och vi rev utställningen i förtid.

 

Jag packade grisen och åkte hem till Sverige.

 

 

 

/Aron Rantatalo